Långt innan noter, skivbolag eller streamingtjänster existerade, bar det samiska folket sina berättelser, känslor och relationer till landskapet genom en sångform som saknar motstycke i den europeiska musikhistorien. Jojken beskrivs ofta som Europas äldsta bevarade musiktradition, och den lever fortfarande, både i sin ursprungliga form och genom en ny generation artister som väver samman den med samtida musikuttryck. Den här artikeln utforskar vad jojk egentligen är, dess plats i samisk kultur genom historien, och hur den lever vidare idag.
Vad är jojk egentligen
Jojk, som även går under namnen luohti, vuollie, leu’dd och juoiggus beroende på samisk dialekt, är ett urgammalt samiskt sångsätt som fungerar som en kulturbärande del av den samiska traditionen. Ordet jojka kommer ursprungligen från det samiska ordet juoigat. Till skillnad från de flesta andra musikformer bygger jojken inte nödvändigtvis på ord eller strukturerade meningar, utan melodierna kan förmedla budskap och känslor enbart genom ljud, rytm och tonfall.
Att sjunga till, inte om
Det som verkligen skiljer jojken från andra musiktraditioner är dess grundläggande syfte: den handlar om att sjunga till en person, plats eller ett djur, snarare än att berätta en historia om något. En jojk tillägnas ofta en specifik person, ett djur, en plats eller ett andeväsen, och att jojka någon var tidigare ett vanligt sätt att presentera den personen för andra. Det gör jojken till ett personligt och djupt uttryck, mer en gestaltning av något än en berättelse i vanlig mening.
Naturens centrala roll
Samernas nära relation till naturen återspeglas tydligt i jojktraditionen. Många jojkar är tillägnade platser som har en speciell betydelse för den som jojkar, fjäll, skogar eller sjöar, och varje jojk bär med sig en känslomässig koppling till just den platsen. Genom jojken bevaras på så sätt även kunskap om landskapet och dess resurser, vilket gör den till mer än bara ett musikaliskt uttryck, den fungerar som en levande arkivering av kunskap som förts vidare muntligt genom generationer.
De första skriftliga beläggen
Den traditionella jojken anses vara det äldsta inslaget i samisk musikkultur, och de första dokumenterade beläggen för jojk härstammar från 1600-talet. Det betyder inte att traditionen är yngre än så, utan snarare att detta är den period från vilken vi har skriftliga eller andra bevarade källor. Jojken existerade sannolikt långt innan dess som en muntlig tradition, buren vidare från generation till generation utan nedskrivning.
En smärtsam historia av undertryckande
Jojkens historia är inte enbart en berättelse om kontinuitet, utan även om förtryck. Under lång tid betraktade kyrkan jojk som trolldomskonst, och denna nedvärdering fortsatte in på 1800-talet från både kyrkan och staterna i de nordiska länderna. Detta ledde till att jojkens status sjönk även inom det samiska samhället självt, där många samer själva började uppfatta det som syndigt att jojka, vilket skapade ett dubbelt stigma kring traditionen. Eftersom jojken som berättelseform var så betydelsefull för samisk identitet fördes den ändå vidare, men ofta i slutna rum och trygga sällskap, dold från omvärldens blickar.
Tidiga dokumentationsinsatser
En av de första svenska musikforskarna att dokumentera och spela in jojk var Karl Tirén, som gjorde fonografinspelningar under 1910-talet. Tirén själv noterade att de flesta av hans informanter var villiga att jojka för honom, men bara under förutsättning att ingen annan hörde på, ett tydligt vittnesbörd om hur djupt stigmatiseringen hade trängt in i det samiska samhället vid den tiden.
Jojkens revival genom nya röster
Jojken upplever idag något av en renässans, till stor del tack vare artister som Sofia Jannok och Jon Henrik Fjällgren, som har fört traditionen till en betydligt bredare publik. Denna nya generation artister förenar ofta jojk med moderna musikaliska uttryck, allt från elektronisk musik till klubbmusik, och skapar därigenom en väv mellan urgammal tradition och samtida ljudbild som talar till både äldre och yngre lyssnare.
Jojk i kör: en ny tolkning av gammal tradition
En särskilt intressant utveckling är hur jojk har börjat användas inom körsång, en form som kallas körjojk. Jojkaren Frode Fjellheim har komponerat en egen jojkbok för körer som en uppmuntran att ta upp jojk i repertoaren, och flera körer har sedan dess gjort framgångsrika tolkningar av denna svåra men vackra konstform. Bland dessa finns Sámi Jienat, en kör med medlemmar från hela Sápmi som tränar intensivt flera gånger om året, och Vaajmoe, en kör bestående av samiska ungdomar som samlats specifikt för att motverka självmord bland unga samer genom gemenskapen kring sång.
Jojk och improvisation: en oväntad koppling
Det finns en intressant beröringspunkt mellan jojkens fria, känslostyrda sångsätt och de improvisatoriska traditioner som återfinns inom jazzen. Båda musikformerna bygger på ett förhållningssätt där strukturen finns som en ram, men det verkliga uttrycket formas i stunden, styrt av känsla snarare än ett strikt nedskrivet notblad. Denna frihet inom givna ramar är en del av vad som gör både jojk och improviserad musik så levande och svåra att helt fånga i skriven form.
Jojk i populärkultur och film
Samisk musik, med jojk som sin mest kända uttrycksform, har på senare år även gjort avtryck internationellt. Den samiska musikern Frode Fjellheim är kompositör till titelmusiken till Disneyfilmen Frost, en låt som byggde vidare på jojktraditionens klanger och gav miljontals människor världen över sin första kontakt med denna urgamla sångform, ofta utan att veta om det.
Varför jojken förtjänar att förstås på egna villkor
Det är värt att betona att jojk inte bör reduceras till enbart en vacker, ”etisk” kuriositet som plockas fram vid högtidliga tillfällen. Jojken är en levande, komplex kulturbärare med en historia av både djup andlig betydelse och verkligt förtryck, och den fortsätter att utvecklas genom nya artister som vägrar begränsas till förutbestämda fack. Att lyssna till och förstå jojk på dess egna villkor, snarare än genom en förenklad, exotiserande blick, är ett sätt att visa respekt för en tradition som bar samisk identitet genom generationer av motgång.
Sammanfattning
Jojk representerar något genuint unikt i den europeiska musikhistorien: en sångtradition som prioriterar känsla och relation framför berättelse, och som överlevt århundraden av undertryckande för att idag blomstra genom en ny generation samiska artister. Från Karl Tiréns tidiga fonografinspelningar till Sofia Jannoks moderna tolkningar och körjojkens nya uttrycksformer, fortsätter jojken att bära samisk kultur och identitet vidare, precis som den alltid har gjort.